Kultur – Nya Åland

2254800_809x436_acf_cropped

För 15 år sedan släpptes deras första gemensamma musik.

I kväll äntrar den svenska hiphopduon Ison & Fille på Rockoffscenen.

– Vi har aldrig varit på Åland tidigare. Vi ser fram emot hela alltihopa, säger Felipe ”Fille” Leiva Wenger.
I höstas syntes de i det folkkära tv-programmet Så mycket bättre och framförde flera hyllade låttolkningar som bland annat Niklas Strömstedts ”Tänd ett ljus” och Andreas Kleerups ”With Every Heartbeat”. I kväll uppträder den svenska hiphopduon Ison & Fille som andra akt på Rockoffestivalens premiärdag. Visiten är duons första riktiga Ålandsbesök.

– Vi har spelat på kryssningar men aldrig på land, säger Fille.

Ison & Fille framför egna låtar på svenska, där grundbulten i musiken ska vara känslan. Senaste tillskotten på deras repertoar är ”Jag är jag” och ”Vi skiner”, som båda släpptes i maj.

– Våra låtar handlar mycket om vårt liv och vår vardag. Det kan vara saker som vi har gått igenom eller människor runt omkring oss, säger Fille.

Känslosamt

Både Fille och Ison (Ison Glasgow) är uppväxta utan pappor i den södra Stockholmsförorten Bredäng. Isons pappa gick bort när Ison var 13 år gammal medan Filles pappa stannade kvar i Chile då familjen flyttade till Sverige. Inspirationen till låtarna är även taget från den tiden.

– Mycket är knutet till den plats där vi är uppväxta, postnummer 127 som är Bredäng, längs med tunnelbanans röda linje. Låtarna handlar om allt möjligt och vi utgår ofta från en känsla, glädje, sorg, lycka, skratt och så vidare. Vi lyssnar först på musiken som vi jobbar fram med vår producent och så utgår vi från den första impulsen som vi sedan utvecklar, säger Fille.

Klockan 20.30 får den åländska publiken möta Ison & Fille för första gången.

– Vi ser fram emot hela alltihopa och att få möta publiken, säger Fille.

2255821_809x436_acf_cropped

Ett imponerande scenbygge pågår i Miramarparken mellan Alandica och stadsbiblioteket.

Kommerserådet Anders Wiklöf firar sin 70-årsdag med musik i dag.
Anders Wiklöf bjuder ålänningar och turister på en gratiskonsert med Rhapsody in rock-veteranen Robert Wells i spetsen. Med sig har Wells bland andra schlagerdrottningen Charlotte Perelli och soulsångerskan Lagaylia Frazer. Åländska gästartister är Cajsa Hallbäck och Catrin Karlsson.

Biljetterna till de tvåtusen sittplatserna tog slut på elva minuter när de släpptes i juni men det finns gott om ståplatser. Konserten börjar kl 20. (pd)

2255360_809x436_acf_cropped

Ulvens döttrar gör som bäst sig redo för både en turné och inspelning av en ny musikvideo. Under turnén framför de musik från sitt senaste album ”Frusen dans”.
Turnén drar i gång den 8 augusti med start på Kumlinge kulturcentrum.

– Det är faktiskt den enda spelningen vi gör på Åland, säger Ella Grüssner Cromwell-Morgan, som är yngst i syskonskaran.

Därefter spelar de i Österbotten i Närpes, Jakobstad och Vasa och sedan i Helsingfors. Turnén avslutas i Estland på festivalen Viru folk. Det blir några intensiva dagar med ett nytt spelställe varje dag. Johanna Grüssner berättar att det krävs mycket planering inför varje turné till följd av den muskelsjukdom som alla tre systrar lider av.

– Vi klarar oss inte utan att ha någon assistent med oss. Bara trappor är ett stort hinder, så en hel turné tar mycket på krafterna.

Föräldrahemmet i Mariehamn tjänstgör för tillfället som replokal och det är även där musikvideon till låten ”Innan sagan börjat”, med text av Isabella Sarling och musik av Ella Grüssner Cromwell-Morgan, snart ska spelas in. I bandet ingår också Kristoffer Gottberg och Markus Helander.

Videon spelas in med Andreas Fliflet, sommarålänning med rötter på Åland.

– Han är väldigt intresserad av bild och musik i kombination. Han har egna teorier om hur man får fram det bästa ljudet, säger Ella Grüssner Cromwell-Morgan.

2256763_809x436_acf_cropped

– Vi vill prestera bättre och bättre efter varje spelning och vi har alltid roligt.

Det säger svenska rockbandet Art Nation som gjorde sin första utlandsspelning på Rockoff i går.
Bandet bildades 2014 av sångaren Alexander Strandell i Göteborg. Bandet består även av Carl Tudén på trummor, Christoffer Borg och Johan Gustavsson på gitarr och Simon Gudmundsson på bas.

Deras positiva energi är svår att missa. Enligt bandet är det bästa med spelningar att de har så roligt ihop när de spelar - också före och efter giget.

Deras låt ”Look to the sky” fick i Aftonbladet rubriken ”Årets vackraste ballad”.

Bandet vill varje år göra något för välgörenhet.2014 släpptes låten “One is better than no one” som blev Läkare utan gränsers officiella välgörenhetslåt.

Bandet är just nu ute och spelar runt om hela Sverige och berättar att publikantalet kan variera mycket. Spelningen före Rockoff var på Ullevi i Göteborg den 18 juli för en publik på runt 60 000 personer.

Bandet spelade låten ”We are better together” när fotbollsturneringen Gothia cup invigdes.

– Då kändes det grymt nervöst, jag ville nästan gå och gömma mig, säger Alexander Strandell.

– Är det en liten publik kan man nästan bli mer nervös eftersom man kan få ögonkontakt med någon, säger trummisen Carl Tudén.

Ingen av medlemmarna har varit på Åland tidigare.

– Det är inte så långt borta från Sverige men det är iallafall utomlands. Åland verkar vara en jättefin plats.

– Det är roligt att vi spelar före Sabaton också, som vi alla i bandet älskar.

När ni inte spelar, vad gör ni en sommardag?

– Det känns som att det inte har blivit så många lediga dagar i sommar, men då uppskattar man dem lite mer. Är jag ledig tycker jag om att fiska, säger Carl Tudén.

– Sola, bada och ta det lungt om det är fint väder säger Simon Gudmundsson.

På festivaler och spelningar äter bandet helst hamburgare eller langos.

Langos är en ungersk maträtt som på försvenskat vis serveras med rom eller sylt.

– Olika exotiska köttsorter tycker jag om att testa, säger Johan Gustavsson.

– Krokodilkött och kängurukött har jag provat en gång och gör det aldrig igen, säger Tudén.

2257402_809x436_acf_cropped

Utgrävningen vid Kvarnbohallen har redan varit fyndrikt, men nu har man ytterligare fått några godbitar att lägga till fynden.

– Vi har hittat förhistoriskt glas och det är riktiga lyxfynd som höjer hallens betydelse ytterligare, säger utgrävningsledare Kristin Ilves.
Utgrävningarna i Saltvik Kvarnbo framskrider planenligt. Efter den första fasens provgropar inom den vikingatida hallens väggar kan man nu lägga till några sensationella föremål.

– Vi har hittat skärvor från fem olika glasbägare, säger Kristin Ilves som är väldigt exalterad över fynden.

En skärva har en kännspak rundad kant som man känner igen från 600-tals tumlare. En annan skärva har en slags kant som kan identifieras som snabelbägare som med 100 procents säkerhet kan dateras till slutet av 500-talet. Glasfynden visar att man hade rikedom, makt och omfattande internationella kontakter under flera generationer.

– Jag skulle varit nöjd med en glasskärva och nu blev det fler. Och det kan komma ännu fler, säger Kristin Ilves.

Glasen var importvara från Rhenlandet eller från anglosaxiska områden.

– Vi har vetat att hallen haft stor betydelse, men det här höjer statusen ytterligare, säger hon.

Även om Kristin Ilves inte vill gå så långt som att säga att den åländska yngre järnålderns historia måste skrivas om behöver den revideras på basen av resultaten från utgrävningarna.

– Glas var oerhört prestigefyllt när man ville skryta för sina gäster. Att dricka ur importerade glas som kom långt bort ifrån visade att det inte var en vanlig bondgård. Glasen skulle vara väl synliga och vittnade om hög status och rikedom, säger professor Frands Herrschend som också deltar i utgrävningarna.

Glas är också trevliga fynd eftersom de ofta är lätta att datera. Frands Herrschend säger att fördelen med glas är att det går sönder i många bitar och chanserna att någon skärva hittas är större. I vanliga gravfynd från den här tiden hittar man sällan glas

Själva utgrävningen är nu i fas två där man med hjälp av en grävskopa skrapar av det översta lagret, ploglagret, av ett större område. Arkeolog Kim Darmark är ansvarig för schaktandet. Grävmaskinen tar det översta lagret, samtidigt går Kim Darmark och volontären Peter Kollin från Sverige med en hacka och gör finputsningen för att få fram underlagret som består av ljus morän.

Vågar man gräva bort ett lager utan att gå igenom det ordentligt?

– Vi lägger den bortgrävda jorden i tvåmetersremsor och söker igenom den med metalldetektor. Men vi har redan ett bra urval fynd från provgroparna.

På den avskalade ytan ser man gula pinnar som vittnar om att man hittat spår av anläggningar. Där syns bland annat mörka jordfläckar som tros höra till husets väggstolpar.

Arbetet görs med volontärer från hela Norden. Volontärerna har haft tur att hitta glasskärvor, men även pärlor från smycken som kan dateras från slutet av 500-talet och framåt. Förutom några åländska volontärer finns där frivilliga från Sverige, Finland och Norge. Mest långväga är Kåre Lund från Vestlandet i Norge. Han besökte Åland för första gången i fjol under science fiction- och fantasykonventet Archipelacon. Kristin Ilves höll ett föredrag om utgrävningarna vid Kvarnbohallen och efterlyste volontärer. Kåre bestämde sig för att anmäla sig.

– Jag är lärare för årskurs 5–9 och det här är en bra erfarenhet att berätta om, säger han.

Han har hittat några fossiler som han får behålla och visa för sina elever.

– Det är alltid bra att ah något som eleverna kan ta på när man undervisar, säger han.

Även Hannele Parviala från Helsingfors besökte Archipelacon och anmälde sig som frivillig. Hon arbetar som bildlärare och betecknar sig som en intresserad amatör i arkeologiska sammanhang.

– Det är mycket intressant och roligt att vara med om detta.

Thomas Grönberg från Kil i Värmland är amatörarkeolog och under en resa till Åland som arrangerades av en arkeologisk förening i Kil fick han träffa Kristin Ilves och erbjöd sig att hjälpa till.

Han har inte gjort något fynd än.

– Men jag är van att inte hitta något. Jag har deltagit i utgrävningar av järnåldersfält i Värmland och det är ganska fyndfattigt eftersom man inte kastade bort saker under järnåldern.

2257359_809x436_acf_cropped

Hip-hop gruppen Tjuvjakt besökte Rockoff med ett nytt album i bagaget.
Gruppen Tjuvjakt består av Olle Grafström, Kid Eriksson, Fredrik Woodz, Arvid Lundquist och Jesper Swärd. De gick på samma gymnasium i Lidingö och tillsammans började de göra musik år 2013, men alla har hållit på med egen musik innan. Någon i gruppen höll på med housemusik och en annan med rock. Hip-hop blev deras genre eftersom det då kändes mest aktuellt. Gruppens musik är minst sagt kreativ och innehåller alltid en gnutta humor.

Namnet Tjuvjakt kom de på från en av deras låtar där de i texten sjöng om att ”jaga gussar”, alltså jaga tjejer, i sin safaribil, vilket väckte tanken att de var tjuvar ute på jakt som sedan resulterade i namnet tjuvjakt.

Gruppens mest kända låt är singeln Tandtråd.

– När vi släppte singeln Tandtråd blandade folk ihop vårt gruppnamn med låten och vi har fått höra alla möjliga namn, som bland annat Taggtråd och skattjakt.

Gruppen Tjuvjakt har just kommit ut med ett nytt album som heter ”Välkommen till Mångata” och alla säger att de är mycket nöjda och kan nu pusta ut efter ett och ett halvt år.

Kommer ni överens i gruppen och vem bestämmer?

– Ja, vi kommer oftast överens, speciellt när vi är ute på tunré för då är alla så glada. När vi gjorde vårt album kunde vi bli lite sura på varann någon gång men det löste sig snabbt. Bråkar vi så är det oftast om vem som ska få sitta i framsätet i bilen, säger Olle Grafström.

– Vi har inte riktigt någon som bestämmer, demokratin är det nog. Vi brukar köra omröstning och då blir det oftast tre mot två.

Alla i gruppen har sina personliga musikaliska förebilder, bland dem finns Jamie xx, Majid Jordan, Future, Young Thug och lil Yachty.

Om gruppen själva får bestämma har deras bästa spelning på sommarturnén varit på Gröna Lund.

– Men Göteborg och Huddiksvall var också bra. Göteborg har vi spelat i mest nästan.

– Vi är också oerhört taggade för att få spela på Åland.

2257292_809x436_acf_cropped

Det är få som inte dansat sig svettiga på dansgolvet till Vengaboys 90-tals hitar. I onsdags intog eurodance-bandet Rockoff-scenen med inte mindre än tre originalmedlemmar intakta i rosa glitter, tajta outfits och cowboy-hattar.

Men hur mycket kan du egentligen om Ibiza-partajarna? Nyan har Venga-faktan för kvällen.
Vengaboys grundades 1996 av de holländska dj kompisarna Dj Danski och Delmundo som rekryterade frontfigurerna, dansarna och sångarna Kim, Robin, Roy och Denise. De fyra turnerade sedan världen över med hittar som ”We like to party” och dansgolvs-dängan ”Boom Boom Boom Boom”, medan dj:arna stannade hemma och producerade flera låtar.

Gruppen har haft en stadig cirkulation av nya och gamla medlemmar och består nu av Denise, Kim, Robin och Donny..

De hade en paus mellan 2001 och 2006 och gjorde en rejäl comeback 2010 med singeln ”Rocket to Uranus”.

De har gett ut fyra album, senaste, Xmas party album, kom ut 2014.

Venga på spanska betyder ”kom”, så Vengaboys betyder något i stil med ”Kom, pojkar”. Och precis som sig bör på spanska, uttalas v:et som ett mjukt b, så du har antagligen uttalat bandfenomenet fel i två årtionden. Var inte ledsen, det har vi också gjort. Hädanefter: Bengaboys.

Eurodance-bandet turnerar mycket i Indien, mellanöstern och Europa och är flitigt anlitade för Pride-festivaler.

Det här skulle Vengaboys säga till sina tonåriga jag enligt en intervju i Vogue India: ”Fortsätt göra vad du gör. Det gjorde oss till dem vi är i dag och det är vi glada för.”

2256995_809x436_acf_cropped

Ålands kammarensemble heter gruppen som bildar Ålands första stråkorkester.

– D&tab;et har länge funnits ett tomrum när det kommer till orkestrar på Åland, säger kammarensemblens arbetsgrupp.
Ålands kammarensemble som består av stråkspelare från Åland ger sin första konsert i dag.

– Vi har också lite förstärkning från Sverige och Finland, säger Zaida Ponthin som hör till orkesterns arbetsgrupp.

Förutom Ponthin består arbetsgruppen av Cecil Wikström och Stephan Kemetter.

Första övningen

Ponthin,Wikström och Kemetter tog kontakt med andra stråkspelare och i måndags träffades de alla för första gången och övade tillsammans. De kallar sig för orkesterprojekt eftersom de inte träffas regelbundet.

– Vi har skickat ut noter och alla har övat på håll, säger Kemetter.

I tisdags hölls de sin andra övning och de tycker de ser lovande ut.

Tanken med stråkorkestern är förutom att spela tillsammans också att hålla kontakt och få nätverk bland andra stråkspelare. Alla spelar på olika nivå. Vissa studerar på musikhögskola, vissa på Ålands musikinstitut och vissa studerar något helt annat men spelar fiol.

– Vi ska också ha roligt tillsammans, säger Ponthin.

Konsertmästare

De vill att de ska finnas möjligheter på Åland att fortsätta spela efter att studerat stråk på ÅMI eller efter att man kommit upp till en viss nivå.

– Orkestern är ett bra sätt att skapa kontakter och utbyta erfarenheter, säger Wickström.

De har fått stipendium för att starta orkestern. Ponthin beskriver kvällens konsert som ganska grundläggande, ett sätt att starta verksamheten. Ponthin är konsertmästare och valt ut det som spelas.De blir musik av bland annat Mozart,Haydn och Sibelius. De har en solist, Daniel Schultz på cello.

– Jag tror folk gärna går på konsert med solist, säger Kemetter.

Ponthin hoppas att orkestern också i framtiden har möjlighet att få solister till konserter.

– Eller en dirigent, i nuläget har vi ingen. Men först ska vi lära känna varandra och avancera därefter. Vi är tio i dagens läge men skulle gärna vara fler, säger Ponthin.

Konserten hålls på Ålands musikinstitut och börjar klockan 19.00.

2256704_809x436_acf_cropped

Ett stort kortleksförlag i Tyskland vill skriva kontrakt med författaren och illustratören Pernilla Lindroos, de vill sälja hennes Anne Anka kortlek.

– Det är jättehäftigt att komma utanför Ålands gränser, säger Lindroos.
Ett kortleksföretag i Tyskland vill skriva kontrakt med Pernilla Lindroos, de vill köpa copyrighten till hennes Anne Anka kortlek eller kloklek som Lindroos döpt den till.

– Kontrakten är ännu inte skrivna men båda har sagt ja, säger Lindroos.

Allt sköts av Lindroos förläggare i Sverige, det var tack vare henne som det tyska förlaget kom i kontakt med Lindroos. Företaget som sysslar enbart med att sälja kortlekar till bland annat bokhandlar var på jakt efter tänkvärda eller tarokort från norden.

– De träffade min förläggare på en bokmässa i London i maj och de tog kontakt med mig för några månader sen, säger Lindroos.

Lindroos har tidigare försökt att nå ut utanför Åland med Anne Anka men inte lyckats.

– Det är jättehäftigt, Anne Anka är absolut värd att förmedla sina tankegångar utanför Ålands gränser säger Lindroos.

Översätts till två språk

Kortleken kommer att översättas till tyska och engelska. Förlaget har kunder i Tyskland, Österrike och Schweiz. Lindroos kommer få en viss procent av försäljningen.

– Men för mig är vinsten att de gör själva arbetet, översätter och marknadsför allt.

Lindroos har tidigare haft ett annat tyskt företag som varit intresserad av Anne Anka, men den gången blev ingenting av.

– Då var det hela Anne Anka konceptet. Nu är det bara kortleken, jag hade nog trott att böckerna skulle ha nått utanför Åland innan kortleken, men man kan ju aldrig veta. Tydligen gillar de Anne Anka i Tyskland.

I maj gav Lindroos ut sin andra bok om Anne Anka, boken heter ”Lagom är förbaskat tråkigt”.

I höst ger hon ut en ny barnbok på eget förlag som hon fått stipendium för.

2258483-e1469891115693_809x436_acf_cropped

I kväll klockan 22.40 avslutar det tyska ikoniska åttiotalsbandet Alphaville Rockoff. Nyan träffade bandets originalsångare Marian Gold under gårdagens resa över till Mariehamn. Med sig har han keyboardisten Carsten Brocker, gitarristen Dave Goodes, trummisen Jakob Kiersch och basisten Maja Kim.

– Det blir jäkla bra shower nu när vi är fem i bandet, säger Marian Gold.

Sångaren berättar att han bildade Alphaville 1983 tillsammans med keyboardisterna Bernhard Lloyd och Frank Mertens. Bara ett år senare hade de fått skivkontrakt.

– När det här storslagna äventyret drog igång så gick allt så snabbt. Vi slog igenom stort bara fyra månader efter att skivan släppts, berättar han.

Debutalbumet ”Forever young” slog ner som en bomb på musikscenen under hösten 1984 med topplisteplaceringar i bland annat i Skandinavien.

– Det sålde i fem miljoner exemplar. Det känns fantastiskt att ha varit en del av det. Någon måste gilla mig däruppe, säger Marian Gold.

Albumet innehåller odödliga hits som ”Big in Japan”, Forever young”, ”Summer in Berlin” och ”Sounds like a melody”.

– Det är fenomenalt att de fortfarande spelas. Jag har förstått att de är banbrytande låtar och jag vet inte varför.

Sin framgång till trots turnerade synthpopbandet inte alls under sin storhetstid, utan började först för tjugo år sedan, 1996.

– Vi var studiofreaks och de andra gillade inte alls idén att stå på scen, berättar han.

En annan anledning till att scenerna gapade tomma var att de var så få i bandet.

– 1985 var vi bara två medlemmar kvar och det är tråkigt för publiken att se bara oss stå där med all den tekniska utrustningen, säger han.

Att konserterna med dagens DJ:s ofta ser ut så, tycker han är en intressant utveckling. Marion Gold berättar också att han lyssnar på dagens experimentiella musik. Exempelvis gillar han det svenska experiementiella bandet Fever Ray.

– Åttiotalet var ett totalt annat universum från det i dag.

Hur lyckades ni slå så stort utan att turnera?

– I slutändan är det alltid låtarna det handlar om. Vi hade fantastiska låtar.

Tänker du någonsin på hur mycket längre ni gått om ni även turnerat?

– Du tänker på Amerika. Om man vill lyckas där måste man turnera arslet av sig. Men vi kom ändå på topp 10 där och vi sålde även rätt så många skivor där.

Efter det framgångsrika debutalbumet släpptes ”Afternoons in Utopia” två år senare 1986. Låten ”Dance with me” gick in på topplistorna, men efter det albumet blev det tyst, trots att Alphaville genom åren släppt ytterligare fyra studioalbum.

– Vi gjorde helt enkelt inte lika framgångsrika album efter dom två. Men för oss är det inget problem, säger han.

Hängde ni inte med i musikutvecklingen?

– Det var 1989, men allting ändras konstant på musikscenen.

I september släpper Alphaville sitt sjunde album - ”Strange attractor”. Om albumet säger han att det just är ”very attractive and very strange”.

– Vi hatar att upprepa oss själva, säger han, och berättar att de kanske spelar en låt från det nya albumet under kvällens show.

– Vi kommer att spela låtar från hela vår repertoar, tillägger han.

En låt han också försäkrar att de kommer att spela är monsterhiten ”Big in Japan”, som fortfarande spelas flitigt på radiokanaler.

– Det blev en sån stor hit. Hade jag vetat det hade jag aldrig skrivit den.

Varför då?

– Att lyckas med en sån låt är en mix av färdighet, tur och naivitet. Vi ville bli framgångsrika i ett kreativt sammanhang, men självklart är det ett stort privilegium att ha varit med och skrivit den.

Vilka är störst i Japan nu - Alphaville eller Pókemon Go?

– Vi är chanslösa - Pókemon är större!

2258484

PÅ VÄG Alphavilles trummis Jakob Kiersch och sångaren Marian Gold på Rosellas däck under färden över till Åland i går.

Det annonseras i högtalarsystemen på Rosella att det är hög tid att gå ner till bildäck. Marian Gold berättar att de inte har några specifika planer under besöket.

– Jag har en ledig dag innan spelningen så jag går väl bara runt och tittar. Jag är väldigt nyfiken och vill träffa folket här.

Innan Marian Gold och de övriga medlemmarna i Alphaville går ner till bildäck, avslutar han:

– Det är fantastiskt att leva, är det inte?

Tyvärr hinner jag aldrig ställa den obligatoriska följdfrågan:

– Do you want to live forever?

Och får därför heller aldrig svaret:

– I want to be forever young.

2257362_809x436_acf_cropped

Fotografen och sommarålänningen Maria Knyphausen har sammanställt en bok om cyklar som farit illa.

– Stockholm, New York det är likadant i alla städer, säger hon.
Det började med att Maria Knyphausens egen cykel blev stulen. Då började hon leta efter cykeldelar.

– Det slutade med att jag hade för många delar, då började jag fotografera cyklarna i stället.

Boken som hon gett ut heter ”Cyklar som far illa”.

– Namnet har två betydelser, cyklar som både går dåligt och mår dåligt.

Boken har 192 bilder, alla cykelrelaterade. Boken är delade in i olika kapitel det finns till exempel ett kapitel med bara cykellås. Den röda tråden är att cyklarna eller cykeldelarna blivit lämnade någonstans. De flesta av bilderna är tagna i Stockholm mellan åren 2010 och 2011. Knyphausen har också fotograferat cyklar när hon varit utomlands.

– Stockholm, New York det är likadant i alla städer, säger hon.

Knyphausen har släktrötter i Sottunga där hennes morfar Morris Gustafsson föddes. Hon besöker Åland varje sommar. I Mariehamn är det inte så farligt med övergivna cyklar tycker hon.

– De flesta har jag sett på skroten i Bengtsböle, säger hon.

Varför lämnar folk sina cyklar?

– De kanske glömmer bort var de ställt cykeln. En del är i bra skick, det är mycket värde som står och förtynar.

Knyphausen tog under två år bilder på en och samma barncykel som stod fastlåst vid en stolpe.

– Den var i bra skick, först tog någon styret sen en dag var hela cykeln borta.

Nu när cykelboken är klar tänker hon sluta fotografera cyklar. Knyphausen ser fram emot nästa projekt, gamla åländska hus.

– Jag har fotograferat gamla åländska hus sen slutet av 1970-talet. Målet är att sammanställe en bok om det också.

2259036_809x436_acf_cropped

Marian Gold i Alphaville har tagit sig tid att skicka ett mess till Nyans reporter för att svara på den fråga som aldrig blev avklarad under Rosella-intervjun.
Nyan mötte upp sångaren Marian Gold på Rosella under resan över till Mariehamn i fredags och kapten Dick Bergendahl bjöd upp bandet till bryggan.

I artikeln som publicerades i lördagens e-tidning grämer sig Nyans reporter Veronika Åström över att uppföljningsfrågan till Alphaville-sångarens avslutande citat: "It is fantastic to be alive, isn't it?" (det är härligt att leva eller hur?) aldrig hann ställas då bandet fick bråttom till bildäck.

"Do you wanna live forever?"

Här är messet som Marian Gold nu har skickat till svar:

– Do you wanna live forever? A quite devilish question. Most likely I wouldn't resist the temptation. But deep in my mind something tells me it was wrong. I wrote a song called "The Man In The Moon". He sits alone high up there in the night on a bench in the lunar ocean since thousands of years and not even a child believes in his existence. Maybe we all would become like him if we lived forever.

Fritt översatt lyder det så här:

Vill du leva för alltid? En ganska djävulsk fråga. Jag skulle troligen inte kunnna stå emot frestelsen. Men djupt inom mig är det något som säger att det är fel. Jag skrev en låt som heter ”The Man In The Moon” (Mannen i månen). Han sitter ensam högt upp i natten, på en bänk i månhavet sedan tusentals år och inte ens barn tror på att han finns. Kanske skulle vi alla bli som honom om vi levde för alltid.

2259191_809x436_acf_cropped

Hallå där Kjell Ekström, mäklare på auktionen på Matsmårs i Hummersö, hur gick auktionen?

– Det gick bra. Allt blev sålt.

Hur mycket folk kom det?

– Vi räknade till 150 bilar, så ungefär 300–400 personer fast alla var inte där på samma gång.

Hur länge håll ni på?

– I nästan tre och en halv timme, vi blev klara tjugo över nio.

Det blir inga fler auktioner i sommar om allt blev sålt?

– Det stämmer. Hittar vi något intressant så ordnar vi kanske en i nästa sommar igen.

Vad blev blev det dyraste som gick under klubban?

– Ett skåp som bärgats från ett fartyg från 1920-talet, skåpet hade stått på däck. Det gick för 200 euro. Några tavlor gick också för 200 euro.Mycket som man hade trott att skulle gå dyrt gick billigt och tvärt om. En del av tavlorna hade ett nikotinlager på sig så det var förväntat att de inte skulle gå så dyrt på grund av skicket.

En del av vinsten gick till föreningen hur mycket blev det?

– Jag har inte fått den slutliga redovisningen än men ett par tusenlappar rör det sig nog om.

2259021_809x436_acf_cropped

Pertti Hakala har sammanställt utställningen som berättar om Finlands väg till självständighet genom europeiska ögon. I går höll han ett föredrag om ålandsfrågan.
Utställningen ”Pro Finlandia Finlands väg till självständighet Perspektiv: Frankrike och Italien” visas på Mariehamns stadsbibliotek fram till den nionde augusti.Utställningen är del ett av fyra. De är alla tvåspråkiga och är producerade av riksarkivet inför Finlands 100 års självständighet.

– Den första delen fokuserar på Tyskland och Frankrikes perspektiv på Finland. Den andra Tyskland, Österrike-Unger, Storbritannien, den tredje Norden och fjärde Ryssland som produceras 2017, säger Pertti Hakala som sammanställt den utställning som finns nu på biblioteket.

Riksarkivets tanke med utställningen är att uppmärksamma Finlands väg till självständighet genom europeiska ögon.

– Ofta ser vi Finlands väg till självständighet genom ett nyckelhålsperspektiv, det vill säga 6.12.1917. Med utställningen vill vi återge hur omvärlden såg på Finland och i vilka sammanhang Finland kom fram i. Det behandlar den ekonomiska, kulturella och politiska historien.

1880-1920

Det är tredje gången Ålands Emigrantinstitut lånar en utställning av Riksarkivet. Tanken är att få hit de tre resterande affischutställningarna också. Utställningen handlar om Finland från 1880-talets början till början av 1920-talet, först som autonomt furstendöme under kejsardömet Ryssland och senare som självständig stat.

Utställningen som nu finns på biblioteket ligger fokus på de avgörande årtiondena för Finlands utveckling som stat, men även tidigare tendenser tas upp. Hakala berättar att den tidiga bilden av Finland påverkades av franska vetenskapsmän som redan på 1600-talet fattade intresse för Lappland.

– Lappland var exotiskt och lockade både turister och vetenskapsmän.

Åland nämns under Krimkriget då en engelsk-fransk armada seglade längs Finska vikens kust och i Ålands skärgård. Kriget på Åland, sprängningen av Bomarsunds fästning år 1854 och bombningarna av Sveaborg fick européerna att vända blickarna mot Östersjön och Finland.

Världsutställningar

Finland deltog i de världsutställningar som arrangerades i Paris 1878, 1889 och 1900.

– En publikfavorit var bland annat Finlands paviljong på världsutställningen i Paris. På världsutställningarna visade länderna både vad man åstadkommit men också konkurrerade med varandra.

Den aktuella utställningen lyfter också fram de spänningar som första världskriget gav upphov till. Den för franska intressen viktiga militäralliansen med Ryssland fick ökad betydelse när första världskriget bröt ut 1914. Den dåvarande franska konsuln i Helsingfors rapporterade bland annat om jägarrörelsen och banden med Tyskland.

– Utställningen tar också upp de tudelade åsikterna som rådde i Finland om vilken bild man skulle visa upp av Finland till omvärlden. Det fanns en del där majoriteten var svenskpråkiga som ville visa upp den moderna delen av Finland, att kvinnor tidigt fått rösträtt, folkskolan med kvinnliga lärarinnor som var unikt i Europa på den tiden. Den andra delen som till största del bestod av finskspråkiga villa visa en mer konservativ bild av Finland, Kalevala och det ödsliga Lappland.

Föreläsning

I går höll Pertti Hakala en föreläsning där han talade om ålandsfrågan om det finska sändebudet Carl Enckells rapportering från Paris 1919-1920. Enckell var Finlands sändebud i fredskonferensen i Paris.

– Mitt föredrag behandlar ålandsfrågan endast fram till att Nationernas förbund tog över frågan. Finland hade också andra viktiga frågor i Paris, som att få erkännande från stormakterna och vilket förhållande man skulle ha med Ryssland. Enckells linje var att dra ut på tiden på ålandsfrågan så länge som möjligt eftersom han ansåg att frågan inte intresserade stormakterna särskilt mycket.

2257374-1_809x436_acf_cropped

Sommarålänningen Malin Olstad från Norge har skrivit en deckarhistoria med sex mord. Hennes mål är att göra annorlunda än andra deckarförfattare.
Malin Olstad tycker att de nordiska deckarförfattare alla skriver på samma sätt.

– Det finns tips på hur man skriver en deckare, men om man följer det skriver ju alla likadant.

Den femtonde augusti gör Malin Olstad författardebut i Norge. Då kommer hennes bok Dokushini ut. Dokushini är japanska för ensam eller allena.

– Varför den heter Dokushini får man veta när man läser.

Olstad har hämtat inspiration från bland annat USA. Där skriver deckarförfattarna på ett annorlunda sätt menar hon.

– Det handlar nödvändigtvis inte alltid om ett mord utan mer ett mysterium och ofta med en tvist på slutet. Jag ville skriva annorlunda än de nordiska deckarförfattarna, jag ville få med dendär tvisten på slutet.

Sex stycken mord

Dokushini handlar om sex mord som skett i Norge på sex olika platser under sex års tid. Det finns ingen röd tråd mellan morden eller spår efter mördaren. Säkerhetspolisen i Norge tar hjälp av en förundersökningsledare som tidigare jobbat hos dem. Han börjar en ny undersökning för att leta reda på mördaren.

– Mördaren hörs genom hela boken som en röst.

Olstad menar att det finns en hel del element i boken som skiljer sig från andra nordiska deckare.

Boken har två huvudkaraktärer, förundersökningsledaren och en flicka som ligger inne på en psykiatrisk klinik.

– Flickan sitter på viktig information. Alla karaktärers historia knyts ihop i slutet av boken.

Utbildad ekonom

Olstad jobbar som controller på ett företag i Oslo. Hon ville egentligen bli författare eller journalist men valde en ekonomiutbildning för att det var säkrare att få jobb.

– Jag hade en idé som jag inte kunde släppa och efter lite uppmuntran från min sambo började jag skriva på boken. Jag kunde skriva tio sidor på en kväll när jag fick inspiration.

Det är fem år sedan Olstad började skriva på Dokushini. Hon bodde i Zürich och jobbade samtidigt. Hon skrev en del av boken under semestern på Vårdö där hon och hennes familj tillbringar några veckor varje sommar.

Nya Åland träffar Malin Olstad på sommarstället i Vargata, Vårdö.

– Stället är ärvt av min mormors mamma som var från Åland. Åland är fint, det finns mycket att göra här, berättar Olstad.

Här träffar de andra släktingar från Finland som kommer hit varje sommar.

Hård konkurrens

Innan Olstad vågade skicka iväg boken till ett förlag hade hon vänner och familj att läsa igenom den.

– Jag ville vara säker att de gillade boken innan jag skickade iväg den. De sa att de inte kunde släppa den.

Konkurrensen är hård om man vill bli utgiven författare, men Olstad lyckades få kontrakt med ett förlag. Boken kommer ut först som e-bok och sedan i tryck.

– Enligt förlaget är det e-böcker som den nya generationer vill läsa, men jag har också tänkt specialbeställa den i tryckt format. Vi får se se, det beror på hur stor efterfrågan är.

Olstad planerar också att översätta boken till svenska.

Hur hittar man inspiration att skriva en mörk deckare?

– Jag har alltid tyckt om deckare och läst mycket. Jag har inspirerats av amerikanska författare som Linwood Barkley. Sen har jag också väldigt livlig fantasi.

För att få en så verklighetstrogen bild som möjligt av polisarbetet har Olstad tagit reda på hur poliser arbetar.

– Det finns facklitteratur, men jag har också läst böcker av en författare som tidigare var polis. Han kommer också från Larvik.

Olstad vill gärna fortsätta skriva.

– Jag har några idéer och hoppas att kunna fortsätta skriva.

2260150

De läste den senaste Harry Potter-boken på några timmar. Johanna Eriksson och Nicolina Grönroos kan allt om Harry Potters magiska värld.
– Jag läste den på fyra timmar, säger Nicolina Grönroos

– För mig tog det kanske sex timmar eftersom jag gjorde lite annat däremellan, säger Johanna Eriksson.

Johanna Eriksson och Nicolina Grönroos är kompisar som delar ett stort gemensamt intresse, Harry Potter. Eriksson kommer från Mariehamn och Grönroos från Borgå. De träffades i Vasa när de studerade till klasslärare på Åbo Akademi.

Båda två har läst och lyssnat på böckerna som ljudbok flera gånger

– Totalt kanske femton gånger, säger Grönroos.

De brukar ha på en ljudbok i bakgrunden när de städar eller lagar mat. För dem är engelska det självklara språket när det kommer till Harry Potter. De kan alla namn, platser och citat bäst på engelska.

– Det är Stephen Fry som läser de engelska ljudböckerna, han gör det riktigt bra, säger Eriksson.

Eriksson började läsa böckerna i högstadiet innan hade hon sett de tre första filmerna.

– Det var filmerna som fångade mitt intresse, efter att ha läst en bok var jag fast.

Grönroos läste de första böckerna redan i lågstadiet.

– Jag började läsa på svenska eftersom jag inte kunde engelska då.

Vad är det som gör att ni gillar Harry Potter böckerna så mycket?

– Sättet som J.K Rowling skriver på. Hon har ett bra språk, det är så beskrivande, säger Eriksson.

– Alla detaljer, man upptäcker något nytt varje gång, säger Grönroos.

– Det känns som att J.K Rowling skapat en värld som finns på riktigt, det är nog därför vi tycker om böckerna så mycket, säger Eriksson.

De tycker böckerna har ett moraliskt budskap och att de lär ut empati.

– Till exempel bra blod och dåligt blod som böckerna handlar om, som läsare lär man sig att alla är lika mycket värda, säger Eriksson.

– Karaktärerna står ofta inför ett dilemma om de ska välja den lätta eller svåra vägen, säger Grönroos.

Ingen regelrätt uppföljare

Den åttonde Harry Potter-boken kom ut i söndags och heter Harry Potter and the Cursed Child. Den svenska översättningen kommer i oktober. Enligt Eriksson och Grönroos skiljer sig boken på många sätt från de andra böckerna. Den är skriven av J.K Rowling och två andra författare och är egentligen ingen bok utan ett manus som är 330 sidor långt.

– Den är kortare än de andra böckerna och skriven på ett annorlunda sätt eftersom det egentligen är en pjäs, säger Eriksson.

– Alla detaljer och karaktärernas tankar har lämnats bort, vilket är synd eftersom det är de man gillar bäst med böckerna, säger Grönroos.

Harry Potter andThe Cursed Child handlar om Harry Potter som vuxen. Harry Potter är inte längre huvudkaraktären utan hans barn och Draco Malfoys barn är huvudkaraktärerna i boken.

– Harry är också med på ett hörn men inte på samma sätt som i de andra böckerna. Det som gör Harry Potter till Harry Potter saknas, säger Eriksson.

– På ett vis ville man att han skulle stanna som den sjuttonåriga hjälten som den sjunde boken slutade. Man ville inte veta att han blev en vanlig jobbande pappa, säger Grönroos.

Båda två är överens om att boken inte är en regelrätt uppföljare. De ser den inte som den åttonde Potter boken.

– För mig tar serien om Harry Potter slut vid den sjunde boken, säger Eriksson.

– Att Rowling inte skrivit boken ensam gör också att det inte känns som att den hör till serien, säger Grönroos.

Vill man ännu ha en bok efter det här?

– Skulle Rowling skriva något ensam så kanske ja, säger Eriksson.

– I så fall kanske något som vad som hände innan Harry började på Hogwarts, något om hans föräldrar. Det skulle man vilja läsa om, säger Grönroos.

För två år sen gjorde Grönroos och Eriksson och en tredje kompis en gemensam resa till England. De besökte tågstationen King’s Cross station i London där Hogwartseleverna ska springa igenom en vägg för att ta sig till tåget.

– De har gjort en vagn där som är halvvägs genom väggen, säger Eriksson.

De åkte också tåg från London till Edinburgh.

– Samma tågsträcka som J.K Rowling åkte när hon fick idén till Harry Potter, säger Eriksson.

Eriksson har också besökt Harry Potter-World i Orlando Florida när hon var på utbyte i USA.

– Det som kändes som att man var i Harry Potter- världen på riktigt. Miljön var fantastisk. Man kunde gå runt i Hogsmeade och handla i samma affärer som finns i böckerna, säger Eriksson.

Har ni tänkt se pjäsen som boken baserar sig på?

– Det är svårt att få tag i biljetter, den är slutsåld sedan länge, säger Grönroos.

– Nu när man har läst boken så har man inget akut behov, men jag kan nog tänka mig att se den så länge jag inte behöver betala allt för mycket för en biljett, säger Eriksson.

Taco_hej_promo_2_no_text_809x436_acf_cropped

Den österbottniska humorgruppen KAJ släppte i dag klockan 12.00 musikvideon till sin nya singel Taco hej på Youtube. Videon är inspelad i så kallat onetake-format, alltså att den är gjord i en enda tagning.

KAJ besökte Åland på Rockoffestivalen måndagen den 25 juli och spelade då bland annat den nya låten. (ff)

2260488_809x436_acf_cropped

En snart 300 år gammal kontrabas till ett värde av flera miljoner euro befinner sig just nu på Åland.

– Det är läskigt. Den här kontrabasen är ett helt unikt instrument, säger basisten Niek de Groot som trakterar dyrgripen.
Basisten Niek de Groot är på Åland för att spela i Katrina kammarmusiks konsertserie. Med sig har han ett alldeles unikt instrument.

– Det är den sista intakta kontrabasen som finns kvar idag, av de fyra som Domenico Montagnana producerade under sin livstid, säger de Groot.

Instrumentet är daterat till 1747 och är ursprungligen tillverkat i Italien. Träslaget är gran.

– Tittar man i gamla museieböcker är det ofta den här basen som är på bild. Instrumentets väg finns dokumenterad från mitten av 1800-talet fram till idag, säger han.

Instrumentet köptes för runt en miljon euro och är idag försäkrat till tre miljoner säger de Groot. Men det egentliga värdet är det svårt att sia om säger han.

– Värdet på ett instrument ökar varje dag och i det här fallet finns det inga liknande instrument att jämföra med.

Kontrabasen är köpt av en investerare och De Groot har ett livstidskontrakt på instrumentet.

– Sedan ska det säljas. Då hoppas jag att det hamnar i händerna på en annan musiker, säger han.

I och med köpet var de Groot tvungen att sälja sin gamla bas. Den nya basen är lite längre än den gamla vilket gör att greppen skiljer sig något när man spelar säger de Groot.

– De gamla avstånden sitter i händerna. När man blir nervös faller man lätt in i gamla grepp vilket känns även om det bara handlar om millimeter, säger han.

Dessutom är instrumentets ljud annorlunda än det han varit van vid.

– Jag hade föreställt mig en djupare ton. Tonen i instrumentet är väldigt stark. Det var ovant i början, säger han och nämner att han haft in den på restaurering två gånger sedan inköpet för helrenovering och justeringar.

Men sist och slutligen är det inte priset på instrumentet som spelar roll. De Groot säger att det unika i instrument från stora instrumentbyggare som Montagnana och Stradivarius ligger i ljudet.

– De har någonting extra. Det finns någonting i ljudet som du inte kan få till, hur bra din teknik än är, säger han.

2260448_809x436_acf_cropped

Operan om Joel Pettersson ges i en ny något förkortad version lördag kväll och söndag eftermiddag.

Operans olika teman är aktuella i dag, bland annat om sexuell läggning.
Producent är Rolf Lindqvist som lyckats samla originalbesättningen i huvudrollerna. Kören, kallad Joelkören, bestående av 16 personer, är också på plats. Det enda som saknas är symfoniorkestern.

– Efterfrågan att få se Joel en gång till har varit stor, säger Rolf Lindqvist.

Det här nerbantade versionen kunde enligt honom också vara möjlig att spelas som en nordisk turné.

– Men för ålänningar är detta sista chansen. Det är roligt att vi hittat en dag som passar för våra stora operasångare, nämligen nu den 6 och 7 augusti, då de kan komma hem och sjunga för ålänningarna på hemmaplan.

Bejublad urpremiär

Enligt Rolf Lindqvist är operans olika teman mer aktuella än någonsin.

– Det handlar om främlingskap, mobbing och att ha en avvikande sexuell läggning.

Operan hade en bejublad urpremiär 2009 i samband med kulturhuset Alandicas invigning och skildrar den åländske konstnären och författaren Joel Petterssons (1892-1937) dramatiska liv och tragiska död.

Samma sångare

Musiken består denna gång kontrabas av Jonas Dominique och Majsan Dahling på flygel.

– En spännande kombination, säger Lindqvist.

Musiken är skriven av den finsk-bulgariske tonsättaren Nikolo Kotzev, librettot av Lars Huldén och Richard Bark.

I rollerna hittas som förra gången den svenska barytonen Joa Helgesson som Joel Petterson, den åländska sångaren Thérèse Karlsson som modern, Annika Sjölund som fröken Helgelsen och Jenny Carlstedt som fästmön Aino.

2260404

I helgen gör Föglös egna festival entré på torget på ön.

– Vi är antitesen till Rockoff här ute i ingenstans, säger Christan Söderlund, en av initiativtagarna.
Tidigare har evenemanget hållits på restaurangerna på Föglö - Seagram, Tullkällaren och även på Enigheten och Degerby mat & café.

– Vi väljer att köra i egen regi och hjälper festivalgeneral Ove Andersson. Vill ingen annan vara med och leka får vi leka själva, säger Christian Söderlund, som är med och sköter mat och dryck till festivalen tillsammans med Conny Jansson.

– Hade vi sagt nej hade festivalen mer eller mindre dött, säger han.

I år går festligheterna i stället av stapeln på ett festivalområde nära hamnen på Föglö.

– Det är första året vi väljer att köra ett festivalområde. Vi har saknat en liten vuxenfestival, säger han.

Förhoppningen är att formatet ska dra mer folk, och det är också vad de tror kommer att hända.

– Folk drar folk, så enkelt är det. Ju större det blir desto roligare, säger han, och berättar att besökare brukar komma från hela Åland och från Finland och Sverige.

Vad är skillnaden i år?

– Det blir inte en större fest, men mer koncentrerat. För vår del ligger skillnaden i logistiken. Vi måste söka temporärt alkoholtillstånd och ha tillåtelse av ÅMHM för att laga mat. Det blir en större process, säger han.

Tjuvstartar på fredagen

Även om själva festivalen drar igång först på lördag, så tjuvstartar restaurang Seagram redan på fredag kväll med blueskväll. På lördag klockan 15.30 tar så festivalen vid med jazzbrunch på området på torget.

– Den pågår fram till klockan 24 på området. Sedan blir det även jazzbrunch på söndag på restaurang Seagram, säger han.

Christian Söderlund vill ge ett extra plus till Ålandstrafiken som satt in en extratur på natten.

– Så om man känner att man vill lämna Föglö så går en färja klockan 1.30 mot Svinö, säger han.

Har ni lagt festivalen efter Rockoff för att locka folk?

– Nej, det är ändå omöjligt att välja en helg på Åland och tro att man kan vara i fred. Det kommer alltid att krocka med något evenemang, oavsett när man lägger det. Om man ska tänka på det så blir man bara orolig.

Blues Hall of Fame

En av årets huvudakter är gitarristen Clas Yngström och hans band Sky High.

– Clas Yngström är i Blues Hall of Fame. Han är så pass stor så det känns kul att han vill komma, säger han.

Andra artister som spelar på festivalen är Brian Kramer, Whatclub feat. Mikko Hildén, Angstbadan Blues Trio, Lovisa Jennervall Quartet, Seaside Jazz Band och Snäckö Blues Band.

– Det är en ganska nischad grej, säger Christian Söderlund.

Är du jazzfantast?

– Nej, jag är snarare bluesfantast. Men som tur är finns här både blues och jazz.