Jonas Wilén har en speciell förmåga att mycket brett fånga upp aktuella fenomen.
Det skriver Göran Djupsund, professor emeritus i statsvetenskap, i sin recension av nyutkomna Veckans Wilén 2010–2015.

Snabb i tanke och handling, brilliant teknik, bra förmåga att uppfatta vad som sker i omgivningen, samtidigt lite mjuk i sitt försvar, – går mer snällt in, slår inte på hälsenorna.

Vem och var?

Ja, mina minnesbilder av Jonas Wilén iklädd den grönvita IFK-dressen i division 2 på Idrottsparken.

Det lite roliga är att jag tänkt på samma epitet då jag över åren tagit del av Veckans Wilén och dessa iakttagelser stärktes än en gång vid min läsning av boken som presenterar de första fem åren av hans teckningar i Nya Åland.

Vid min läsning är det fyra saker som speciellt slagit mig. För det första handlar det om den briljans som i flera avseenden kännetecknar bilderna. De har som teckningar ofta en kvalitet som, närapå oberoende av sitt innehåll, har ett värde i sig. Och en klurighet som får mig att minnas Asterix-albumen, – vid en förnyad läsning ser man detaljer och aspekter som man missade vid den första läsningen.

För det andra har JW en speciell förmåga att mycket brett fånga upp aktuella fenomen, detta inte bara i vår åländska närmiljö utan även utanför denna, mer globalt. Allt från ålänningars vardagsbekymmer, via beslutsfattande i politik och affärsliv till mer allmänna, globala problem har figurerat i Veckans Wilén. Men han fångar inte bara upp fenomen utan har förmågan att sätta dem i perspektiv och därigenom få oss läsare att reflektera.

Jag har med speciell uppskattning noterat de bilder där våra åländska vardagsproblem – som vi stundom upplever som stora – elegant och med små medel kontrasteras mot faktiska storproblem i vår omvärld. JW viftar dock inte med pekpinnen men stundom – såsom i illustrationen till denna text – ger han oss en lite godmodig spark i arslet.

Något som konsekvent präglat JW:s bilder är, för det tredje, hans ”underifrånperspektiv”. Han står på ”de svagares” sida med en kritisk blick riktad mot ”makthavare” inom både politik och affärsliv. Men, märk väl, utan att denna kritik blir elak eller nedrivande, – han sparkar inte på hälsenorna utan tacklar sjyst, axel mot axel. Det finns också oftast med en outtalad förståelse för att inte heller ”makthavarna” har en alltigenom bekväm sits.

Slutligen, för det fjärde, var jag inledningsvis lite skeptisk till ett verk som omfattar fem år av ”gamla” teckningar, – vad kunde en sådan läsning ge?

Mycket, blev svaret! Igenkännande leenden, skratt och givande minnesbilder. Men även perspektiv, att konflikter samt upprördhet som vi i stunden känt kraftigt rundas av i kanterna av tidens gång. Kanske något att tänka på då vissa händelser och fenomen just i dag känns som oerhört stora och betydande.

Bokens värde förstärks tveklöst av att JW skrivit små kommentarer kring de enskilda teckningarna. Detsamma gäller för den inledande texten av Michael Hancock samt av den mycket snygga och fungerande layout som Eva-Jo Hancock står för. JW:s teckningar har här fått den form och förpackning de rättmätigt förtjänar.

En avslutande reflektion: Jonas Wilén har ofta kallats satirtecknare men jag köper inte riktigt denna etikett. I min värld kopplar satir till småelakhet och till ett perspektiv lite från ovan. Mina associationer går i stället i riktning mot den eminenta, alltför tidigt bortgångna tecknaren vid Vasabladet, Leif Sjöström som i Folkets Dagblad med stor humor och värme men absolut inte en trubbig penna kommenterade händelser både när och fjärran.

Leif var absolut ingen satiriker och det är nog inte Jonas heller. Herrarna har i stället lånat oss sin varma, humoristiska men skarpsynta blick för fenomen i tiden, ett lån vi får njuta av och vara tacksamma för.

Göran Djupsund
Recensenten är professor emeritus i statsvetenskap