Det säger Britta Gustafsson som blickar tillbaka på ett liv med konsten i en utställning som öppnas i kväll. I gången som förenar Lemlands bibliotek med skolan visar hon ett urval av sina konstverk på temat ansikten.
Hon deltog i sitt första målarläger 1973.
– Det var på Getabergen med Nisse Byman och gubbarna, tillsammans med Roslagens konstnärsgille. Där fick jag min första kick. På ett läger i Gerlesborg något år senare gjorde jag en akvarell som (målaren) Arne Isacsson såg. Han tyckte att jag skulle gå på Gerlesborgsskolan där han var rektor. Och där fick jag min stimulans, tillsammans med målarlägren.
Det äldsta konstverket på utställningen är från 1980.
– Det låter litet förmätet men jag hade blivit inspirerad av Picasso. Jag har hela tiden försökt förenkla konsten. Det har varit min linje rakt igenom. Och jag har alltid gillat svartvitt.
Recensenterna har inte alltid varit nådiga. Hon minns hur hårt Robert Hancock uttryckte sig på åttiotalet.
– Jag var inte vatten värd. Men det inspirerade mig bara. Nu jäklar ska jag visa honom, tänkte jag. Och mot slutet började han tycka att jag var ganska bra. Jag tror han hade dåligt samvete för att han hade sågat mig.
Läs hela artikeln i papperstidningen eller e-Nyan!