Herr skådespelaren byter om gång på gång på scen. När ljuset åter flödar står han där i långt linne, i vanlig grabbmundering med nitat bälte, med gnistrande diadem i håret.
Det handlar om enmansföreställningen ”Ophelia” med Nicklas Lantz.
Det är nära och det är intensivt. Det porlar av vatten, det susar av viskande människoröster som skvallrar.
Här händer det saker, i bibliotekets mörka utställningssal.
Vi är 25 åskådare i en halvcirkel som får stifta bekantskap med Hamlets flamma Ophelia; Hon som älskade, troligen blev med barn, spelade tokig och gick och dränkte sig efter det att Hamlet uppmanat henne att gå i kloster.
Här lossnar det underbart. 45 minuter på plasttolen ger inte det minsta plastsmak. Tvärtom. Vi glömmer tid och rum.
Vi åskådare blir att jaga alla de där frågorna som likt myror börjar krypa runt i kropp och huvud: Vad vill det här säga? Vad har skådespelet och skådespelaren för ärende? Vad händer med mig nu?
Antagligen är det just detta som är teaterns kärna. Vi vill bli berikade på något plan. För att sedan gå hem och grunna vidare.
Och leva vidare.
Nicklas Lantz avslutar föreställningen med uppmana de som tyckte om pjäsen att säga åt sina vänner att gå och se den.
Så; Gå och kolla in herr Ophelia i högform. Hon har något att säga dig.
Läs mer i papperstidningen eller E-Nyan!