I början av sjuttiotalet köpte Peter Hägerstrands bror en Landolagitarr för att lära sig folkmusik.
– Jag var bara intresserad av fotboll, men han sa att om jag höll i gitarren några minuter varje dag i en vecka, skulle jag få en femma av honom. Det var så det började.
När veckan var till ända brydde sig Peter Hägerstrand inte längre om fotboll. Nu var det musik som gällde.
– Vi hade ett musikintresse i pojkgänget och min syster hade en liten, men bra musiksamling. Jag lyssnade på Beatles och Hep Stars i ett tidigt skede.
Den första genre han tog sig an var punken. Då fanns inte många punkare på Åland, och ”ibland fick man springa undan”.
– Vi spelade ofta på Bastun. Alla i mitt första band, CFB, har fortsatt med musik.
Parallellt med punkkarriären lyssnade Peter Hägerstrand på Jimi Hendrix.
– Jag hade virtuosa ambitioner men tog attityden från punken. På den tiden skilde vi oss från de flesta andra som spelade.
Vilken genre spelar du dig idag?
– Jag vill inte definiera mig i en särskild genre. Hjärtat slår snabbare när jag hör vissa specifika låtar oberoende artist. Med åldern har många fördomarna försvunnit, och jag har blivit bredare i min smak.
– Jag lyssnar mycket på musik både som hobby och i yrket, men jag har medvetet sparat Bach till sist. Jag vet att jag kommer att gilla Bach, och om jag har en månad att leva vill jag ha något kvar.
Läs hela intervjun i dagens papperstidning eller e-Nyan!