En teaterhappening i fyra bilder
Regi, skådespeleri, ljud och ljus: Nicklas Lantz
Manus, kostym och produktion: Nicklas Lantz och Jenny Lantz
Ljuset är svagt rött, jag skriver i mörkret så pennan glöder.
Herr skådespelaren byter om gång på gång på scen. När ljuset åter flödar står han där i långt linne, i vanlig grabbmundering med nitat bälte, med gnistrande diadem i håret.
Det är nära och det är intensivt. Det porlar av vatten, det susar av viskande människoröster som skvallrar.
Här händer det saker, i bibliotekets mörka utställningssal.
Vi är 25 åskådare i en halvcirkel som får stifta bekantskap med Hamlets flamma Ophelia; Hon som älskade, troligen blev med barn, spelade tokig och gick och dränkte sig efter det att Hamlet uppmanat henne att gå i kloster.
Ofta på Åland har man diskuterat amatörskådespel kontra proffsförställningar. I ungdomslokalernas vestibuler hör man kommentarer om att de som framträtt har varit ”duktiga”. Det må så vara.
Men jag går i inte på teater för att bedöma någons skådespelarprestation – inte ens som recensent, det är helt enkelt inte det som gäller, egentligen.
Men här lossnar det underbart. 45 minuter på plasttolen ger inte det minsta plastsmak. Tvärtom. Vi glömmer tid och rum.
Vi åskådare blir att jaga alla de där frågorna som likt myror börjar krypa runt i kropp och huvud: Vad vill det här säga? Vad har skådespelet och skådespelaren för ärende? Vad händer med mig nu?
Antagligen är det just detta som är teaterns kärna. Vi vill bli berikade på något plan. För att sedan gå hem och grunna vidare.
Och leva vidare.
Ophelia ville inte vara en ärbar fnissig tjej. Hon ville inte styras av pappa, brodern, älsklingen.
Hon ville vara sig själv, ville definiera sig själv. Med eller utan diadem.
”Kroppen är ett skal”, heter det i texten.
Och ”Jag hatar att jag föddes till kvinna i en värld som styrs av män.”
Hela stycket når sin kulmen när Lantz ironiskt blir en nickedocka ”ja pappa, ja pappa, nej käre bror, nej käre bror, ja Hamlet”.
Herr Ophelia ryter fram ett sanningens ord: Varför ska jag spela naiv och bli tokig och gå och dränka mig?
Herr Ophelia viskar: Jag vill vara kåt, jag vill vara levande, längta efter hud, längta efter njutning.
Nicklas Lantz avslutar föreställningen med uppmana de som tyckte om pjäsen att säga åt sina vänner att gå och se den.
De som inte tyckte om stycket ska lura sina ovänner till teatern.
Så – vän eller ovän; Gå och kolla in herr Ophelia i högform. Hon har något att säga dig.