Soldéus intresse för seglande sumpar fick sin början 1986 då han och hans fru för första gången med egen båt seglade över Ålands hav.
– Vi såg Jehu, och jag trodde hon var i sjönöd men blev utskrattad. Det väckte min nyfikenhet och började leta i arkiven i Åbo, Helsingfors och Stockholm.
Forskningen har lett till tre böcker, den sista och avslutande delen i trilogin ges ut i dagarna. Den heter ”Fiskköpare och sumpskeppare i Ålands och Åbolands skärgård”.
– Det är en forskning som ligger bakom alla tre böcker, sedan har jag fördelat materialet så att det fungerar för läsarna.
Sumpskeppare var ursprungligen ålänningar och åbolänningar som byggde upp marknaden med levande fisk.
– Försäljningen och upphandlingen var strikt reglerad och säljarna måste följa monopolet
På äldre åländska sjökort finns över fyrtio uppsamlingsplatser markerade. Bönder lämnade sin fisk vid uppsamlingsplatsen och fiskköparna tog fisken vidare till Stockholm.
Ålänningarna gjorde marknadsresor till Stockholm, då fick de ta med sig fisk i sina egna sumpbåtar.
Seglande sumpar användes fram till 1910-talet och Soldéus menar att de hade stor betydelse för det åländska samhället.
– På det här sättet fördes släkter samman, pigor och drängar träffades, kontakter delades och det kulturella utbytet var stort.
Läs mer i torsdagens Nya Åland!