Nej, det är klart att Pavarotti sjunger bättre än Jakob Norrgård, och det är klart att det finns skickligare dansare än Kevin Holmström, och förmodligen finns det roligare komiker än Axel Åhman. Men ibland blir summan betydligt större än de enskilda delarna.
Samma fenomen kan iakttas med till exempel Hasse och Tage, eller Povel Ramel.
Särskilt rent sjunger de väl inte, men herredumilde vad de är bra, ja smått geniala. Kombination textmakeri, sång och humor är helt enkelt oslagbart då alla delar är tillräckligt bra.
Det ska också sägas att det är textmakeriet som är Kajs starkaste ben. Poesin som Axel Åhman läser och sångtexterna på dialekt är ordrika och underfundiga.
För två år sedan uppträdde Kaj med sin senaste föreställning på Alandica. Under de två år som passerat har gruppen utvecklats betydligt. Tidigare fanns det något charmigt naivt med gruppen, och det kunde ha gått illa då de i och med låten ”Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo” och senare ”Pa to ta na kako” tog steget till att bli mindre charmigt pojkaktiga och mer professionella.
Läs hela recensionen och en stor intervju med Kaj-killarna i måndagens Nya Åland!
<"Byline tfn">