Ja, jag vet. Det borde ju vara enkelt: EN sak = ETT ord. Det vet ju alla vi som har tagit till oss det vi lärde oss i skolan och som fortfarande sträcker upp armen och KAN och VET (-fröken, fröken!) Men dom som inte kan, inte ser, eller litar blint på sin dators rättstavningsprogram - vad ska vi göra med dom? Ska vi trycka ner dom i skorna och få dom att känna sig dumma tills dom fattar att dom måste lära sig för att verka smarta?
Är det verkligen en så stor sak att gå igång på?
Det finns nog många som känner sig viktiga och bättre än andra, för att de kan peka ut en särskrivning, men det tror jag faktiskt man kan träna apor att göra. Att knäcka särskrivningar är nog inget man hittar i ett intelligenstest för MENSA-medlemskap. Ändå är det så många som går i gång på det. Det fanns till och med en websajt med nästan 30 000 medlemmar, som hette skrivihop.nu. Den lades dock ner 2003. På deras förstasida finns följande statement att läsa: ”Vi trodde att man kunde kämpa mot särskrivningar. Bara. Det kunde man inte. Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket som stövel att sparka neråt med, än som medel att kommunicera och uttrycka sig.”
Är det inte dags att vi andra lägger ner det här också? Det är ju bara en härskarteknik. För mig blir det inget annat än ett uttryck av elitism och besserwisseri (kan man skriva så?) Man kan till och med legitimera besserwisseriet genom att påstå att det är av omtanke om den som särskriver, och säga att det är viktigt att lära sig att använda språket korrekt, för att inte bli betraktad som mindre intelligent. Men är det verkligen någon som tror på det på allvar idag? Vi vet ju att det finns massor av människor med olika diagnoser, som har svårt för en sak, men är fullständigt briljanta på en massa annat. Varför ska vi låta deras brister stå i vägen för deras kvaliteer, när det ändå handlar om små skitsaker som särskrivning? Fenomenet är ju ingalunda nytt. Redan den gode Bellman skrev: Brännvins flaska. Och tidningen Östgöta Correspondenten, grundad 1832, heter så än i dag.
Men jag har en gång i tiden också varit språkpolis. Jag minns hur det fick mig att känna mig duktigare och bättre, när jag märkte ord eller påpekade särskrivningar och andra fel jag hittade. Jag kunde till och med avbryta folk mitt i en mening, för att rätta dem. Jag gör det inte idag, kan jag säga. Jag försöker istället att lyssna efter budskapet i kommunikationen. Jag tycker det är viktigare. Jag minns att jag, när jag var mycket yngre än i dag, tyckte att det var upprörande när Folke Rydén rapporterade i radion. Jag tyckte att det verkligen borde finnas andra arbetsuppgifter för en som har talfel, än att prata i radio. Idag tycker jag inte längre det. Vad tycker ni? Ska vi lära Folke Rydén att säga R, eller ska vi lyssna på vad han har att säga om läget i Östersjön?
Enligt språkforskaren Katharina Hallencreutz, är det vanligast med särskrivning i texter som är avsedda att vara visuella, det vill säga i rubriker, annonser och skyltar. Där är texten ju avsedd att fånga uppmärksamheten och då kan det lätt bli så att den som skriver vill vara övertydlig och inte ser att det egentligen blir fel. Men i så fall är det ju faktiskt så att det som är fel, ibland leder till att texten blir ännu mer effektiv. Tänk på alla språkpoliser som går i gång på att det står: Fläsk Kotlett Extra Pris. Jag kan ge mig fan på att dom - när dom ältat irritationen tillräckligt länge - går in och köper ett par kotletter av bara farten. Jätte bra, heltenkelt!
Nicklas Lantz