Stadsbiblioteket gav sig ut i Edith Södergrans universum på lördagen.
Runt 150 personer hade samlats för att ta del av skådespelaren Stina Ekblads och cellisten Mime Brinkmanns program med tolkningar av poeten Edith Södergrans dikter.
Duon gör entré klädda i svart, som man kan tänka sig att Södergran själv skulle ha uppträtt. Cellisten har bytt sina Doc Martenskängor mot högklackat.
Det blir tyst. Artisternas önskemål är att publiken inte ska applådera under programmets gång och så blir det. Stämningen, förtrollningen bryts inte när artisterna styr föreställningens rytm.
Det märks att de två har samarbetat tidigare. Musik och poesin går sömlöst in i varandra. Ibland knäpper Brinkmann försiktigt på strängarna som på en kontrabas bakom Ekblad, eller förstärker känslan i poetens ord med musik av Johann Sebastian Bach, eller folkmusiktoner i ”Skogens ljusa dotter”. Djupet och nyanserna i musicerandet är häpnadsväckande. Det finns ögonblick när hon ensam låter som en kvartett.
Stina Ekblad tolkar Södergran utan stora åthävor. Hon har utstrålningen men hon drar sig undan när Brinkmann ger sig in i musiken. Ibland ser det ut som om hon tar ett danssteg eller två. Ekblads tolkningar är musik i sig, med en rytm och ett flöde som får det att kännas som om man hör ”Dagen svalnar” eller ”Skogssjön” för första gången.
Stadsbiblioteket är inte optimalt som konsertplats men här, en lördagseftermiddag i januari, lyckas två samspelta konstnärer få åskådaren att glömma tid och rum.
Det var inte bara publiken på plats som fick uppleva programmet. Föreställningen direktsändes på stadens äldreboenden Trobergshemmet och Odalgården och på stadens Youtubekanal.
